Torsdag 4/11

Vaknade och hörde genast att det ösregnade. Kanske inte precis vädret man vill ha för man springer ganska mycket ute vad man än ska göra. Så de ursprungliga planerna ändrades till att springa i affärer istället, vilket ju aldrig kan vara fel. Det blev bland annat Macy’s, ett enormt varuhus storleksmässigt. Vad jag vet är Macy’s det enda kvarteret i New York som har ett eget postnummer. Tänk er sju våningar varav sex är kläder och skor. Bara damskoavdelningen var väl på runt 1.000 kvadratmeter. Och inte minskade förvåningen när jag på nästa våning hittade en nästan lika stor avdelning till, fast nu var det damskor med inriktning på tränings- och fritidsskor!! Man tröttnar dock ganska fort för det är mycket märkeskläder och då inte särskilt billiga ”trasor”.

Så det blev att fortsätta ute i regnet och hoppa mellan vattenpölar och butiker. Jag insåg också att jag nog aldrig varit ute i regn på det viset för jag upptäckte att nylonstrumpor inte är särskilt vattentäta.

Efter en del besvär hade jag slutligen lyckats få tag i biljett till en dragshow som heter ”Lips”. Det är även restaurang med drag queens som serverar. Hyfsat bra show men bara knappt en timme lång. Lade dock märke till en jättestor skillnad om man jämför med andra drag shows jag varit på, i Sverige och Frankrike, och det var publiken. Av de ca 100 platserna var 80 bokade, resten var tomma eftersom torsdagar väl inte är den mest eftertraktade dagen att gå på show på. Av dessa 80 var 79 st tjejer i åldern 18-25 år. Den åttionde var då alltså jag. Jag frågade om det brukade vara så och det var tydligen helt normalt. Inte direkt vad man är van med hemifrån.





Tjejen som var confrencier kom fram och pratade lite efteråt och rekommenderade mig att åka till ett annat ställe för att fortsätta festa och först var jag väl lite tveksam men vadå, man är ju inte i New York varje vecka, så jag tog en taxi dit. Ett beslut jag verkligen inte ångrade för det var skitkul där.

En drag queen hade ”open mike” eller vad man kalla det. Vem som ville fick ställa sig på scenen och sjunga och som sig bör i New York var det mycket musikaler som sjöngs. Alla kompades av en pianist som var väldigt kompetent, han hade ju ingen aning om vad som skulle komma utan att han bara bläddrade lite i nothäftet och spelade på. De som sjöng tror jag inte jobbar som artister, men några förstod jag jobbade bakom scenen, men vilken kvalitet de höll. Hade man tagit de som jag hörde under kvällen hade man utan problem kunnat sätta upp någonting på vilken av Sveriges musikalscener som helst. Man fick alltså gåshud av att lyssna på dem.


Träffade också en annan transa där som hette Doris. När hon hörde att jag var från Sverige sken hon upp och berättade att hon minsann hade bott i Malmö under tre år på åttiotalet. Inte blev hon mindre förvånad när jag berättade att just Malmö är min hemstad. Vad gjo0rde hon då i Malmö kunde jag ju inte låta bli att undra; Regissör för den första riktiga internationella musikalen som sattes upp i Sverige, ”La Cage aux Folles”.

Lagom rund under klackarna fick det bli en gul bil hem och fick på köpet ett roligt och intressant samtal med en Bangladeshisk chaufför. Det blev dock ingen billig kväll, misstänker att med ganska dyr mat på showen, två taxiresor tvärs över ”byn” och några drinkar på sista stället rullade slantarna rätt fort. Visst ja, jag grundade ju också med en Irish Coffee på hemmabaren innan jag åkte till Lips.